Ånger

Det värsta straffet för en människa som gjort något ont är troligtvis ånger, djup ånger. Att ständigt möta minnesbilderna av det man gjort och känna djup och uppriktig ånger måste vara ett förskräckligt straff förutsatt att man har den mänskliga egenskapen att känna ånger. Jag vet inte om det är tidsandan eller något annat som gör att folk verkar ytliga och har ett känsloliv inte ens mina hundar bottnar i trots att de är just hundar. Jag längtar bort från det här trista ytliga landet med bara schlager, köpcenter, habegär och pengar i sinnet. Kan man verkligen hävda att människan är "skapelsens krona"? Ibland funderar jag på att sälja att jag har och åka iväg någonstans och göra något gott för mänskligheten. Vår västerländska kultur är kliniskt ren från eftertanke och sunt förnuft och det vore en välgärning om någon kunde predika detta budskap för de stora länder ( Kina och Indien) som har USA och Västeuropa som ett slags förebilder för god ekonomi. Ekonomi rensar hjärnan från förnuft och jag blir ständigt beklämd över dessa tomma existenser som nöter efter vägarna i sina bilar och bränner sitt sista ransoneringskort på att åka ingenstans eller till ett köpcenter och eventuellt plåga barnen med att tillbringa sina dagar på IKEA eller Bauhaus. Är de hemlösa eller vad är det som fattas?