Konstvetenskap

Vad har hänt med konstvetenskapen i Sverige?

För hundra år sedan var konstvetenskap, eller konsthistoria som det då benämndes, ett framstående ämne inom humaniora. Pionjärer inom arkitekturforskningen initierade det omfattande verket Sveriges kyrkor som oavslutat lades ned för några år sedan. Sveriges kyrkor var ett mycket ambitiöst arbete som syftade till att kartlägga svenska kyrkobyggnader på ett grundläggande sätt. För framdeles tänkt forskning utgjorde det ett mycket värdefullt material att arbeta vidare med. Det finns cirka 3-3500 kyrkor i Sverige från närmare 10 sekler. En stor andel av dessa byggdes under medeltiden men det finns också intressanta kyrkobyggnader från senare sekler och infallsvinklarna för att studera dessa kan variera mycket. Trots detta lades Sveriges kyrkor ned som projekt då en tidigare chef för Riksantikvarieämbetet ville prioritera ”efterkrigstidens industriarkitektur”. Det är trist att konstatera att våra korrugerade plåtlador från efterkrigstid anses vara intressantare som studieobjekt än 3500 kyrkobyggnader som byggts av människohand under 1000 år. Ännu tristare är att Sverige tycks vara ett land där man måste välja det ena eller det andra. I all denna tristess känns det som om ämnet konsthistorias metamorfos till konstvetenskap inte kunnat åstadkomma annat än ett ämnes förångande i processen från ”-historia till –vetenskap”. Som vi alla vet så går ånga upp i rök när det hettar till och det verkar dessvärre vara ämnet konstvetenskaps öde. De forskare jag träffat från den tid jag läste ämnet till min magisterexamen är värda ett bättre öde men i tider av politisk korrekthet så får inte nyfikenhet längre samma utrymme som exempelvis det politiskt korrekta genusperspektivet. Trist är också att det ena alltid ska utesluta det andra och att politiska beslut om "rätt till forskarlön" gör antagning till forskning mer politisk. Trots att en nyfiken forskare med rätt kompetens dvs examen samt eventuellt väl genomförd examensuppsats kan finansiera sitt eget arbete så går inte detta eftersom man "ska ha rätt till en forskarlön". Det här är inget annat än att utsätta vissa ämnen för kvävningsdöden. Utifrån ekonomiska kriterier kan man då göra forskarantagningar näst intill obefintliga och också styra ämnen utifrån politik istället för en enskild forskares nyfikenhet och kärlek till sitt ämnesområde? Jag brinner för arkitekturhistoria och tycker det är oerhört trist att detta rika ämne marginaliseras av ekonomifixerade och obildade institutionsstyrelser och politiker. Om vi ska anpassa forskningen efter Maslovs behovspyramid så har vi snart ingen humaniora alls. Är det så vi vill ha det?