Självförtroende

Jag mår gott nu när jag startat min arkitekturblogg om kyrkor. Det är dels en överlevnadsstrategi för att mentalt klara av vinterhalvåret som frestar på mig på alla tänkbara sätt dels ett sätt att få skriva om kyrkoarkitektur, mitt stora intresse. Ryggvärk, halka, uppvärmning, mörker, kyla är negativt värdeladdade ord som för mig är intimt förknippade med vintern.
Det som retar mig lite grann är att det nyligen publicerats en bok om en svensk kyrkoarkitekt med många kyrkor som uppförts efter hans ritningar: Adrian C Peterson. Tänk att en tysk forskare kan få äta fritt av det rikliga svenska "smörgåsbordet" som utgörs av bra ämnen i kyrkoarkitektur.
Att läsa om kyrkoarkitektur är också en sällsam upplevelse som väcker frågor. Min främsta invändning mot arkitekturforskning är just att frigöra sig från de bojor som källforskningen tycks utgöra. Att granska källmaterial är självklart men måste framställningar i ämnet alltid vara så dominerade av långa sammanfattningar eller referat från tidigare forskning och exempelvis vad som framkommit vid kyrkofullmäktiges möten? Varför ska inte en forskare kunna luta sig mot sin erfarenhet och självsyn i den händelse han eller hon besitter en sådan självsyn? Att lita till sitt öga och estetiska sinne för att få intryck och ställa frågor till byggnaden är något som jag saknar i arkitekturhistoria. Det känns som om det avfärdas som "konnässörs"-kunskaper och därmed föga vetenskapligt. Jag känner själv att jag är stämplad som sådan konnässör eftersom jag inte började studera konstvetenskap förrän 1994 och då hade jag tittat på kyrkor i mer än två decennier. Intresset väcktes redan i barndomen och har bara växt hela tiden. Jag har fått mycket ros för denna självsyn och därmed tämligen självständiga angreppsvinkel i mina egna vetenskapliga arbeten men kommer uppenbarligen aldrig att få skriva en doktorsavhandling i ämnet. Det är inte ett tillräckligt politiskt korrekt ämne i tiden och om jag erbjuder mig att själv finansiera mitt arbete så fungerar inte det heller. Nyfikenhet och nya angreppsvinklar är inget för ett ämne med dåligt självförtroende. Ja jag vill nog hävda det och med tanke på forskningen så kan självförtroendets låga nivå vara berättigad men man kan alltid "spotta upp sig". Arkitekturhistoria måste få ett uppsving. Det finns bra avhandlingar i ämnet och Emilie Karlsmos avhandling för några år sedan om "Rum för avsked" inger hopp och önskan om fler sådana avhandlingar. Den är mycket analytisk och innehåller både resonerande delar liksom historia och en stor portion självförtroende som kan räcka gott till ämnet konstvetenskap.
Låter jag bitter? Kanske. Jag har åldern inne för att vara gnällig och bitter men det handlar också om frustration över att leva i ett rikt och välbärgat land där man inte har råd med forskning i humaniora och där politiker styr innehållet i forskningen. I ämnet konstvetenskap känns det som om innehållet i forskningen är tänkt som om ämnet ska dö av undernäring och självsvält.